Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nunnan på Lurö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Esbernus är dessutom närvarande, och då han tillåter
eder att resa, måste jag tiga. Jag önskar eder intet
ondt, herr Sixten, för edert bedrägeri; men jag har
mest medlidande med denna unga jungfru, som ni
kanske leder vilse och förer i förderfvet, icke blott i
andelig måtto, utan i timlig, ute på den villande sjön.
Cecilia, mitt barn! du är af kungligt blod, din
morfader har burit Sveriges krona. Konung Carl Knutsons
dotterdotter! Kronans glans är förbleknad inom
din slägt,“ sade hon.
“Fru moder!“ svarade flickan med en värdighet
och stolthet, som gåfvo ett himmelskt uttryck åt
hennes ljufva drag; “jag har lärt att ringa akta den
höghet, som består i guldets glans, i maktens anspråk,
mot den värdighet, som man bär i sin egen själ.
Med lugnt förtroende följer jag min ädle brudgum,
om äfven vår vandring förer oss till dödens möte, och
jag vet, att vi båda med rena hjertan och samveten
skola träda fram inför vår konung på jorden, så framt
vi icke dessförinnan framträda inför den allrahögste.
Farväl, fru moder! Faren väl, fromma systrar! Gud
vare hos eder! Tänken icke ondt om mig och
innesluten mig i edra böner.“
“Lefven väl,“ yttrade Sixten; “bedjen äfven för
mig! Skänk oss eder välsignelse, fader Esbernus!“
Både han och Cecilia knäböjde.
“I hafven lofvat, att icke uttyda allt till det värsta
inför konungen,“ yttrade Esbernus; “kommen ihåg,
att jag endast hafver lydt min biskops, den högvördige
fadren Sunnanväders befallningar. Deus vobiscum.“
De båda unga lemnade klostret. Cecilia satte
sig på kälken och Sixten sköt sin älskade utåt viken.
Så snart de väl kommit ut från drifvorna vid stranden
och befunno sig på den jemna ytan, togo de rigtningen
söderut, i hopp att innan aftonen hinna landet vid
Kållandsö.
Och snabbt ilade de framåt. När det lilla klostret
och sjelfva ön redan lågo som dimmor bakom dem,
och framför dem i ännu mera dimmigt fjerran, udden
af Kållandsö, der tornen af Leckö icke ens kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
