Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nunnan på Lurö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
urskiljas märkte Sixten, att himmelen mulnat och
att den korta vinterdagen derjemte nått sin afton.
Icke utan en rysning betänkte Sixten sin belägenhet.
Men Cecilia, som helt och hållet anförtrott sig åt
hans skicklighet och omtänksamhet, vände emellanåt
sitt ansigte tillbaka mot honom, och då strålade ur
hennes hulda ögon en hel morgon af ljus och tröst
i hans bekymrade själ. Han smålog då vänligt
emot henne.
Solen gick ned bortom Dalbosjön, der ingen strand
kunde upptäckas af ögat. Kölden ökades emot
aftonen. Emellanåt rullade, såsom ofta händer, en
dof åska utåt isen, då den här och der sprack af
kylan. På en gång brast framför de begge älskande,
med en förfärlig knall en så kallad råk, en ofantlig
springa. Att komma öfver den vår omöjligt, således
måste Sixten besluta att kringå den. Han styrde
kosan åt vester, men det skedde med tungt hjerta,
ty han visste att en sådan råk ofta kan vara hela
milen lång.
Mörker vardt öfverallt. Ingen stjerna förmådde
sända en stråle genom de täta molnen. Ett sakta
men allt tätare snöfall begynte. Slutligen kunde
Sixten icke ens se handen framför sig. Han måste
hvarje ögonblick frukta att komma ned i någon råk,
och derför stannade han till slut. Hans eljest så
modiga hjerta betogs af ångest då han stannade.
Den förut så glada Cecilia blef äfven stum då mörkret
inbrutit, Sixten ämnade sätta sig vid hennes fötter
för att afvakta dagen, då han hastigt hörde ett tjut
långt, långt bort i Dalbosjön. Men både han och
flickan kände alltför väl det ohyggliga ljudet, för att
icke förstå sin fara. Här fanns ingen annan utväg
än att skynda.
Hastigt uppgaf Sixten ett glädjerop, ty framför
dem glänste ett eldsken, som icke kunde vara längre
bort än på sin höjd en half mil. “Vi skola snart
hinna i land!“ utbrast han.
“Guds moder vare lofvad!“ utropade flickan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
