Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gundborg sade då till den förtörnade Johan: "Jag har
ännu icke sagt för Anders, att jag har en bror till,
och min far tycks hafva glömt att göra er till bröder."
Hon omtalade nu för sin bror äfventyret på
distingsresan, och öfversten räckte vänligt sin hand åt
ynglingen, vid hvilken han förut icke fast någon särdeles
uppmärksamhet. Men bakom dem brunno Axels
blickar af harm, ehuru han snart lyckades att förjaga
det vilda uttrycket ur sitt ansigte.
Nu kom utefter gatan en flock ryttare. Främst
red en hög, ljuslockig herre på en snöhvit springare.
Han helsade vänligt åt alla sidor, men på den höga
pannan hvilade tunga bekymmer, och hans blå ögon
sväfvade med synbar oro omkring. Då han kom midt
för Pers bod, stannade han ett ögonblick, nickade åt
Agda, som skiftade färg, och åt Per. Men liksom med
ett uttryck af förvåning, fastades hans blickar på
Gundborg Rålamb. Han helsade med nedlåtande
majestät på henne. "Se vår ädle öfverste," sade han, då
han varseblef Anders Sigfridsson. "Och er far! Nå,
välkommen, gamle herr Sigfrid! Välkommen till
riksdagen. God dag, frände Sten Svantesson! En god
morgon, ädle svenske herrar, allesammans! Välkomna
upp på rikssalen om en stund. Nu behöfver jag alla
mina vänner omkring mig. Varen mig alla helsade,
i synnerhet I, som kommit från edra landsorter, den
långa vägen hit upp. Frid med eder!" Han rörde
lätt springaren med sporrarna och flög bort, åtföljd
af de tilltalades beundran och välsignelser.
Närmast efter honom red en dyster man med
ett hemskt löje på de tunna läpparna. Hans skarpa
ögon öfverforo noga och liksom mönstrande hela
sällskapet, som här var församladt. Han nickade endast
åt Axel i boden; men på Johan Hästsko fästade han
en lång, genomträngande blick. Den stackars
ynglingen hade genom konung Eriks åsyn — ty den förste
ryttaren var konungen sjelf — blifvit träffad som af
en blixt, och stod nu nedslagen och full af bestörtning,
då Göran Persson — han var den andre — spände
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
