Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
seglande vägen, satt ynglingen ensam i det inre af
grottan och spelade på hennes harpa. Och allt
jordens högsta goda, makt, rikedom och ära, aktade han
ringa emot sin kärleks lycka. Dagarne förflöto som
saliga minuter.
En gång kom den hulda sjöflickan blek och bedröfvad
hem ifrån sin aftondans. Hon sökte att för den
älskade dölja sina tårar, men icke det budskap hon
erfarit, att fiendens flotta nalkades. En djup smärta
uppfyllde ynglingens själ; han tryckte flickan till sitt
bröst och bad henne föra honom utom grottan, så att
han kunde få se ut öfver hafvet.
Då öppnade hon för honom sin sal. Under taket af
glimmande kristaller, på säten af silfver, sutto
rundtomkring väggarne bleka gestalter, med kransar af
sjögräs i håret och långa mantlar öfver skuldrorna.
Orörliga sutto de gamle vikingar, hvilka stormarna slutligen
besegrat, och ännu lästes vrede och kraft i deras
liflösa anletsdrag. Många tärnor, bleka och kalla som
månsken, stirrade utan känsla framför sig. Och som
förstenade liljor, stodo der försvunna barn. Endast
högsätet, bygdt af de skönaste koraller, var tomt.
Med en stilla rysning frågade ynglingen sin flicka:
“är detta din thron!“
“Nej,“ svarade hon, “den ädlaste gästen är ännu
icke kommen.“ Och hon höll handen för sina ögon,
och skyndade att föra honom på höjden af klippan.
Då han åter andades den öfre verldens luft, fylldes
hans bröst af ett underbart vemod. Det föreföll
honom så ovant och tungt häruppe och han saknade
den ljufva svalka, som han lärt att älska i sin kärleks
paradis på hafsdjupet. Ljuset bländade hans öga och
först småningom förmådde han att se sig omkring i
den kända nejden.
Tunga rökmoln hvilade omkring Ölands udde, och
här och der mellan de täta hvirflarne skymtade ett
segel, som af den nedgående solens skimmer färgades
blodrödt. Och de sista solstrålarne lyste på flendtliga
flaggor, hvilka nalkades Ölands stränder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
