Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det blef natt. Då höjde sig från stranden höga
flammor, ty fienden härjade och brändo byar och gårdar.
Våldsamt slog den blåögde ynglingens hjerta, och en
stjerna speglade sig i den ädla förtrytelsens tår, som
darrade på hans kind. Längst bort öfver sundet rörde
sig mörka massor. Månen lyfte sitt ljusa anlete öfver
himlabrynet och en strimma af skenet lyste öfver
vågorna. Glad igenkände då ynglingen de svenska
fanorna, som fladdrade öfver båtar, fulla af krigsfolk;
men ännu syntes ej Sveriges flotta.
Slutligen hviskade den hulda sjöflickan: “Ser du,
der borta i fjerran sväfva dina flaggor. Jag vill gifva
dig ditt svärd, ty när solen går upp, äro de här.“
Och när morgonen lyste öfver Ölands kritberg,
hade fienderna återvändt till sina skepp. I en hotande
slagtordning samlades de danska örlogsmännen
rundtomkring den Blå Jungfrun. Men hon svepte förtörnad
stormhufvan om sin höga hjessa.
Då nalkades långsamt den svenska flottan, och
ynglingen mottog sitt svärd af den älskade. Kärleksfullt
dröjde hans blick på den hulda gestalten, som
med tårade ögon bjöd honom afskedskyssen. Han slet
sig med smärta ur hennes famn, ty han älskade henne;
men han begaf sig till sina landsmäns flotta, ty det
gällde fäderneslandet. Och helt oförmodadt steg han
ur en liten båt upp på det svenska höfdingaskeppet
“den helige Erik“.
Glade emottogo sjömännen den saknade vännen,
som sade dem att han först i dag blifvit fri från en
fångenskap.
På Ölands redan härjade strand framträdde nu en
krigshär. De stolta vapnen, som kommo för sent för
att bada i annan purpur än morgonsolens, ordnade sig
i glimmande rader på stranden. Det kungliga baneret
svajade högt öfver de slutna lederna, och snart syntes
konungen sjelf på sin snöhvita springare, fästa
tankfulla blickar på sin flotta.
Men sjöhöfdingen, den store Clas Christerson Horn,
hjelte till lands och sjös, lade handen på sitt ädla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
