Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
engelskt kläde, att detta plagg nära nog skulle räckt
till kaftaner åt tre af vår tids största prostar.
Mäster Olavus var icke obekant med jungfru Annns
kunskaper, som nu för tiden skulle väckt den största
beundran, men den tiden, och äm u mer i det följande
tidehvarfvet, icke voro så ovanliga bland de ädlaste
af Sveriges fruntimmer. Hvaije gång han fick tillfälle
att falla herr Göran i talet, gaf han honom derföre
ett stickord på latin, 6om endast Anna förstod, emedan
Görans studier icke voro särdeles djupa, och han just
derföre sökte skyla sin okunnighet med ett
oupphörligt skryt. Herr Göran aktade icke den lärda
kamratens spe, utan yfdes öfver sin brokiga hafdrägt, lika
mycket som han öfver sin lärdom. Emellertid, för ott
tillStå sanningen, fann Anna i sjelfva verket lika litet
nöje i den enas dumma skryt, som i den andras dumma
qvickhet. Hon svarade derföre ganska litet på deras
tal, och hennes blickar flögo ofta oroligt omkring.
Göran tänkte, att hon ännu icke hunnit öfvervinna sin
fruktan för de båda riddarne, som jagat efter henne,
och, för att lugna henne, svor han, “att bryta nacken
af dem båda två, om de också vore tjockhalsade som
tjurar, så framt de vågade visa sig en gång till.“ Han
frågade derefter, om de varit med på brölloppet och
om Au na visste hvilka de voro. Hon försäkrade, att
hon aldrig sett dem förr, och att de först kommit
efter henne, Fedan hon lemnat Yesterplana prostgård.
Men mäster Olavus förklarade, att det var samma
herrar som ridit förbi Hjelmsäter, just som han köra
dit, och som, då de nu så här svärmade omkring, visst
måste vara äfventyrare, som lurade på något.
Sällskapet for nedra vägen, omkring foten af
Kinnekulle, till Hellekis. De voro redan ha’fvägs, då
de sågo Tuwo Häf hastigt komma dem till mötes. Han
berättade, att riddarne tagit af på en genväg och
befunne sig nu åter framför sällskapet på
Hellekis-vägen, ridande i sakta mak, likasom de ville med flit
låta hinna upp sig. “De hafva blanka päckneltkar,
eller spanska hufvor, af stål, på hufvudet,“ sade Tuwo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
