Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Och aldrig såg jag grannare pansarskjortor, än de
hade ander sina kåpor. Fagt de icke bära långa hakar
(bössor), hafva de försett sig med både sadelrör o^h
bäIte-rör (pistoler). De hafva rapper er (värjor). Och jag
såg vid bältet, under den blåa riddarens kåpa, att hati
dessutom hade en liten yärja der gömd; men, om det
var en punm^t eller en kortlass (dolk), det skall jag
icke säga. Hästarna hafva goda ryggbarssar och säkra
stjernor för bröstet. Yi äro utan andra värjor, än
våra små fusthambrar (dolkar), och inte tjente det oss
heller mycket emot dem, ty ingen af oss har burit
ens skyttetyg, mycket, mindre drajftyg och köritz
(rustningar).
Herr Göran blef på en gång orolig och nyfiken
vid Tuwo Räfs utförliga beskrifning, lade bort sin
skrytsamma ton och red att öfverse betjenterna; emellertid
tänkte han, att, då de ändå hade sina fusthambrar
och voro till antalet så öfverlägsna, det icke kunde
vara farligt att möta de begge riddarne. Betjenterna
slöto sig alltså närmare till herrskapet, och färden
fortsattes. Inom kort hade sällskapet hunnit upp de
främmande och beskådade dem med yttersta nyfikenhet.
Ehuru deras ansigten voro gömda, visade den förnäma
klädseln och den utmärkta skicklighet, hvarmed de
förde sig och sina sköna hästar, att de voro riddare.
De stannade, när sällskapet kom dem nära.
Medan det öfriga sällskapet likaledes stannade, red
Göran genast fram till riddarne, helsade dem stolt och
frågade utan omsvep, hvartöre de jagade efter jungfru
Anna Posse. Den blå riddaren, som var mer reslig
till växten än den andra och tycktes föra ordet för
båda, svarade, med ett undertryckt skratt, i det han
gaf ett tecken åt sin kamrat, som ogerna, eller
åtminstone liknöjd, följde med: “vi äro resande och
främlingar här på orten och kunde icke gerna fara
härifrån, utan att hafva sett Blomman på Kinnekulle.“
Göran blef något flat, men tillika förargad, och,
emedan hans råa lynne genast var eldfängt för alla
passioner, upplågade en vild svartsjuka i hans bröst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
