Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och den stumma sorg, sam fördunklade hans ansigte,
rörde henne. Hon ämnade väl ett ögonblick spela
sin visa om igen; men en fin känsla af grannlagenhet
förmådde henne att nu hellre spela ett annat stycke.
Hon bad derföre, med den henne egna godhet och
behag, Petrus hjelpa sig; och han, högt rodnande af
förlägenhet och glädje, tog genast en Viola di Gamba
af väggen och gjorde sig färdig att accompagnera
den sköna.
Grefve Brahe hviskade emellertid hastigt följande
ord i Liljensparres bestörta öra: “om du sitter längre
som en målad träbock på din stol, och inte artigt och
beskedligt närmar dig till den vackra Anna, så skall
jag sannerligen helt högt framställa, i hvilket ärende
drottningen har skickat oss hit. Bätta dig derefter,
det råder jag dig!“
Emedan grefven lemnat sin stol bredvid Anna,
for att säga Liljensparre detta, skyndade sig Göran
att intaga densamma. Men Anna steg genast till hans
förargelse upp och satte sig på andra sidan af
rummet, vinkande Petrus till sin sida.
Ben sonat, som nu spelades, hade jungfru Anna
lärt i Stockholm af en utmärkt musikus, som följt
herr Erik Sparre ifrån Italien och slutligen befunnits
vara en förklädd jesuit. (Ty under sådana
förkläd-ningar insmögo sig ofta det nitiska brödraskapets
agenter i riket.) Liljensparre hade mången gång hört den
vid hofvet spelas af drottningen sjelf, och nu kunde
han ioke hindra sig att åter höra den med ett eget
sorgligt nöje, väckt af alla de minnen, som fästat sig
vid de milda tonerna.
När sonaten var slutad, stego de främmande fram,
för att säga något artigt ord åt jungfru Anna; men
herr Göran sprang upp och ställde sig framfor sin
kusin, försäkrande, att hon så ofta skiftat färg under
spelet, att hon måste vara sjuk. Föraktligt gick Anna
ifrån honom och bjöd lutan åt grefven, bedjande, att
han nu ville spela något. Hon hade hört honom
omtalas som dem skickligaste musikus vid hela hofvet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
