Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Grefven mottog artigt instrumentet och bad sin
vän sjunga, så ville han spela dertill. Liljensparre
ville väl neka; men grefven öfvertalade honom
slutligen att begynna en visa, hvars enkla, melankoliska
ton liksom tycktes enkom ämnad för hans sorgbundna
lynne och något sväfvande stämma.
Herr Redebold han gick sig allt söder under ö.
Men tiden görs mig lång.
Der mötte han på stranden sin käresta mö.
Men jag vet att sorgen ar tung!
Det var tre fagra tärnor, som der följdes åt.
Men dagen görs mig l&ng.
Den enas ögon sågo på herr Redebold med gråt.
Men jag vet att sorgen är tung!
Och mörka natten blef det i mark och skog.
Men natten görs mig lång.
Och bergakungen satt uti berget och log.
Men jag vet att sorgen är tung!
Och bergakungen tog väl sin krona på sig.
Men vägen görs mig lång.
Och kronan hon sken på den villande stig.
Men jag vet att sorgen är tung!
“Och träden, sköna jungfrur! i bergasalen ner.“
Men tiden görs mig lång.
“Guldkronan åt den fagraste af eder jag ger.“
Men jag vet att sorgen är tung!
Han satte sin krona på herr Redebolds mö.
Men dagen görs mig lång.
Och kronan hon lyste öfver land och sjö.
Men jag vet att sorgen är tung!
Och jungfrun hon månde med bergakungen gå.
Men natten görs mig lång.
Herr Jtedebold måste väl se derappå.
Men jag vet att sorgen är tung!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
