Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
känsla, egde en Underbar förmåga att tränga till hvarje
hjerta. “Ädla furstinna! Det mörknar öfver våra
hafvuden. Lita ieke på den milda luft* som vi andas,
den är full af åska. Natufen har tagit sin skönaste
skrud, sia bröllopsdrägt, på sig; men hon väntar endast
storm och regri.“
“Hon vet väl hvad bröllopsdrägten förer med sig,“
svarade prinsessan, orörlig i samma ställning.
Grefven ville draga sig tillbaka* men prinsessan
räckte honom, liksom i tankarna, sin hand, utan att
hon likväl bortvände sin blick från den oändliga
utsig-ten. Han fattade den lätta handen, som liksom
medvetslöst hvilade i hans, och en obeskriflig känsla målade
sig i hans glänsande ögon, då han, glömmande all natu*
rens skönhet, blott faste dem på furstinnans, af en
skön förklarings glans omgjutna ansigte.
Auna Posse stod med Liljensparre, några steg från
prinsessan, vid den lillä räniiil, som emellan små
vattenblommor sorlar ifrån den springande källådran ur
grottan, utför sluituingen af berget. De båda betraktade
det lysande tåget af prinsessans svit, sotn hvimlade på
vägen mellan Råbeck och Hellekis. Liljensparre
ihåg-kom då åter hennes ring och framtog den, för att
återställa densamma. Hans egen föll honom äfven detvid
i handen, och han betraktade tankfull en minut dc
båda ringarna, hvarefter han fäste på den rodnande
jungfrun ett talande ögonkast. Hon halkade i detsamma
utför en slät sten; men i ögonblicket hade Liljensparre
fattat henne i sina armar och bar henne ifrån kanten;
Prinsessan skyndade sig deltagande fram; men
Anna gjorde sig rodnande åös ur ynglingens armar.
“Har du skadat dig, Anna?“ frågade furstinnan.
“Det var alldeles ingen fara/4 svarade hon. “Jag
halkade endast litet.“
“Jag trodde, dn bröt benet af dig/* sade
prinsessan småleende, “och jag tänkte redan på, hvar matt i
hast skulle kunna få krycka och käpp åt dig! Akta dig
bara, Anna! Och taekä stallmästaren/ som *å
beskedligt var tiU hands oeh hjelpte dig dénna gången! —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
