Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf Brahe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
namnet “bänk“. En klocka hördes slå: hon lyssnade
oroligt och räknade de dofva slagen. De voro &tta.
Då hörde hon några lätta knackningar på dörren.
Hon spratt häftigt upp och skyndade att öppna. Tvänne
gestalter i vida kåpor inträdde, och flickan vek bestört
tillbaka.
“God afton, Anna!“ sade den ena, som stängde
dörren med försigti gliet, medan den andra gick fram
till bordet och der började knäppa upp sin kåpa.
Vid ljudet af den förres röst sprang flickan
hastigt till honom, tog hans hand, och kysste den med
ett uttryck af den innerligaste ömhet.
Men han drog handen hastigt tillbaka, och gaf
henne en vink att hjelpa hans följeslagare att afkläda
sig. Ett drag af smärta, hastigt som skuggan af en
fogel öfver ett snöfält i månsken, flög öfver hennes
ansigte, under det hon genast lydde den gifna vinken.
Då hon, sedan kåpan med hennes tillhjelp blifvit
äftagen, fick se den främmande gestaltens
fruntimmers-drägt och vackra ansigte, blef hon liksom träffad af
ett åskslag. Hon sprang tillbaka ett par steg, knäppte
häftigt sina händer tillsammans, och betraktade den
åt hennes bestörtning småleende damen några
ögonblick; derefter störtade hon sig på knä och nedböjde
sitt hufvud. Damen gick till henne och räckte henne
sin hand, den hon kysste och sköljde med tårar.
“Min snälla Anna!“ sade damen: “du är dig lik,
finner jag! lika varmt är ännu ditt lilla hjerta, och
dina vackra ögon hinna aldrig att förtorkas!“
“Min nådiga fröken! Höga furstinna!“ utbrast
flickan.
“Tyst, tyst, min unga vän!“ inföll furstinnan,
och lade smekande sin hand på den unga flickans
hufvud. “Hår komma vigtiga saker att föregå, som
göra det nödvändigt att ingen känner mig. Stå upp,
min Anna! kalla mig alltid hädanefter din vän, som
jag beständigt har varit och skall förblifva. Men
kalla mig tillika du, och jungfru Sigfrid, så snart
någon främmande hör oss!“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
