Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf Brahe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En häftig gråt afbröt hennes ord. Men hastigt
kastade hon sig för hans fötter och omfamnade hans knän.
Hela hennes varelse tycktes upplöst i smärta ech
ömhet. “Jag besvär dig vid allt hvad heligt är, min
Gustaf!“ ljöd hennes sakta skälfvande röst. “Tala
icke ett ord mer! Jag skulle i detta ögonblick förgås,
jag skulle sjunka tillsammans till aska, om du fordrade
ännu ett ord från mina läppar! Farväl, Gustaf!“ —
Hon sjönk vanmäktig tillbaka.
Han uppreste hastigt den hulda gestalten, som
tycktes afsvixnmad. Hans ansigte yar blekt som
marmor, då han lade henne i den ännu blekare
hofjung-fruns armar.
Så snart prinsessan kände sig i Annas famn, slog
hon armarne om hennes hals och gömde sitt •djupt
nedböjda hufvud vid hennes bröst.
Grefven betraktade några ögonblick med stirrande
ögon de båda damerna, vände sig derefter hastigt om,
och störtade ut.
Så snart han försvunnit, reste sig prinsessan upp,
stötte våldsamt Anna tillbaka, och såg sig omkring
med vilda blickar. “Han är borta1“ utropade hon,
“han hade hjerta att lemna mig! O den känslolöse! —
Anna, säg, såg han på mig, då han gick ? Såg du, om
han var förtörnad? Eller sade han intet? Anna, var
det du, som tvang honom att gå ifrån mig?“
“Min furstinna!" bad den bestörta tärnan.
Prinsessan betraktade henne några ögonblick med
vilda blickar, men då den hulda varelsen med stilla
undergifvenhet och ödmjuk värdighet mötte hennes
skarpa ögon, ljusnade det stränga ansigtet, och dess
hotande uttryck öfvergick till ett sorgligt och slutligen
ångestfullt. På en gång kastade hon sig åter i den
unga tärnans famn, och utropade: “Ack, du är mild
och ren och god som en engel, Anna. Du, du vore
snarare värd — men jag är obeskrifligt, omätligt olycklig,
Anna. Ser du hur han älskar mig ? Men emellan mig
och honom står evigt en dyster skugga. Beklaga mig,
Anna, såsom du beklagar honom. Jag vet att du gördet!"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
