- Project Runeberg -  Kotteriet. En sommarbok /
184

(1911) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

att det ekade mellan stränderna. De hurrade för
Sverige och Italien, för hemfärd och återkomst, för allt
möjligt, men mest för ungdomen.

De skulle kanske hållit på till morgonen, ifall inte
ett par karabiniärer lockats till platsen. Då tog man
ordningens upprätthållare med sig in på en osteria
och lärde dem hurra fyrfaldigt.

Nästa dag kommo skriftställaren och hans fru
ändtligen i väg. De hade packat och plockat och ordnat
en hel förmiddag och glömde egentligen inte mer än
det, som de framför allt bort taga med sig. Men
skriftställaren var nöjd i alla fall. Han hade på
morgonen varit ute och drifvit genom gatorna och
stirrat in i alla portöppningar och hål, sådana som
det inte finns annorstädes än i Rom. Han hade
skyfflat sig stämning för flere år bortåt.

Omsider var allt klart. De fingo sina biljetter och
platser och trängdes med hvarandra i kupéfönstret.

Nedanför stodo skulptören och sekreteraren och
Frasse. Skulptören hade nyss öfverlämnat en enorm
blomsterkvast och Frasse den obligatoriska
reskonfekten. Det var en hel del man hade att säga, det
har man alltid i sista minuten. Men lokomotivet
hvisslade ohöfligt midt i samtalet och satte punkt på orätt
ställe. Det enda skriftställaren hann se var Frasses och
sekreterarens goda, vänliga men litet afundsamma
miner: de fingo fara hem, de där två. Och så
skulptören, skyldrande med promenadkäppen, som han
höll i ena handen. Med den andra lyfte han den
lätta filthatten från hufvudet. Det snöhvita håret
lyste i banhallens dunkel, locken föll kokett ned i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:20:13 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/gjkotteri/0185.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free