Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den andre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
61
tillvaro, växte och blev starkare. Betulander måste till
slut se den. Då bet han endast ihop tänderna och
lovade att mura igen ögonen på den, som utan
medgivande gick över spången. Ehuru han mumlat sin
hotelse för sig själv, föreföll det, som om hade alla hört
den, ty från den dagen kom ingen av grannarna mer
till honom.
»De ä riktigt rart att slippa», sade Betulander med
en underton av hätsk ovilja. »Dom där dumma
bond-gafflarna begriper sej ju varken på latin eller blommor.»
Värre var det med hustrun. Hon började efter hand
dela grannarnas åsikter.
»Kan vi inte sätta ärter och bönor», föreslog hon
en gång. »Det vore så rart att ha lite å lägga i grytan
te vintern.»
»Nä», svarade mannen kort. »Så’nt ä inte vackert.»
Hustrun fräste till och gick. Men nästa dag tog
hon upp samtalet igen. Betulander förstod, att hon
rådgjort med någon, och då blev det en hederssak för
honom att inte låta henne få sin vilja fram.
»I år ska vi ha astrar överallt», tillkännagav han.
»Du å dina välsignade blommor! Om du ändå sålde
av skräpet till sommargästerna, så blev det något i
huset.»
»Nää, för då har jag inga blommor själv.»
Sex år efter flyttningen till kobben grälades det
första gången där ute. Betulander var mer en handlingens
än en ordets man. Han körde ut hustrun och hotade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
