Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sonen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
90
»Jaså bräder», sade han långdraget. Han stod på
kobbens högsta punkt och stirrade in mot byggnaderna
på näset. Så blinkade han knipslugt och nickade bortåt
Anderssons gård. Betulander och Andersson voro
dödsfiender, och Valdemar stod på faderns sida i detta
fall. Det var således helt naturligt, att han också
hatade Andersson med en ung naturmänniskas öppna och
osammansatta känslor. Lika naturligt blev det då, att
Andersson skulle släppa till de bräder Valdemar
behövde. En begäran att få eller ett försök att låna dem,
skulle genast ha mötts av ett hånfullt avslag, det visste
Valdemar. Följaktligen var det självklart, att han
måste vänta till mörkrets inbrott och taga bräderna.
Valdemar kastade en blick uppåt himlen för att av
solens höjd sluta sig till tiden. Det var ännu en stund
till middagen, och han misstänkte på goda grunder,
att måltiden skulle utebli. För att emellertid ej begå
ett misstag sprang han bort till köket, öppnade dess
dörr, stack in huvudet och frågade:
»Får vi nå’n mat i dag?»
Modern satt på en stol och stirrade framför sig
utan att se. Hon hörde dörren knarra och något sägas
men gjorde ej en rörelse. Valdemar kände till denna
apatiska orörlighet och gick igen, sedan han först
övertygat sig om, att elden ej brann i spiseln. Det betydde
att fadern ej skulle komma hem, och att modern ej
ägde något ätbart för sig eller sonen. Sådant hade
inträffat så långt Valdemar mindes tillbaka och
lämnade honom fullkomligt oberörd. Nu under somma-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
