Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sonen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
103
demar. »Si bara så’nt fint ekipage å så’n fin karl
se’n. Oj, oj, oj, så’n fin karl!»
Andersson blickade rätt fram, när han åkte genom
sin grind. Hans läppar voro så hårt hopbitna, att de
vitnat, och ögonen lågo djupt inne i huvudet.
Valdemar stod som segrare på vägen. Han såg sig
stolt omkring, nickade åt bröderna Österman och
gumman Westergren, gjorde en grimas åt öman, som
också skyndat ut, och skrek med en oefterhärmlig
åtbörd.
»Bondkaniner ä ni allihopa. Men får jag hållas lite’
te’, ska jag nog laxera det värsta ur er.»
»Jesses, en så’n en», himlade sig gumman
Westergren.
»Joo, den», mumlade Bernhard.
Öman böjde sig efter en sten, men Valdemar var
utom skotthåll, när han beredde sig att kasta.
»Hm, hm», hostade gamle Joel, alltjämt med
handen bakom örat. Han hade ej hört något men visste
ändå, var han hade Valdemar.
Denne gjorde en krok förbi honom, utförde några
bocksprång på en stenknalle, där han var synlig från
alla håll och gick slutligen med stolt hållning och hårt
spända vådor över spången. Nu var han på egen mark,
dit ingen vågade följa, och han såg sig om efter
sysselsättning. Men här fanns tyvärr ingenting att företaga
sig. Stugan och trädgården tycktes sova i
eftermiddagssolens varma sken, och Valdemar greps plötsligt
av sömnlust. Han gav som alltid efter för sina ingi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
