Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sonen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
111
föll trött ned i händerna. Jätteruset, som ännu satt
kvar i kroppen, kom tillbaka och knäckte hans
viljekraft.
»Ska du säja så till din egen far?» snyftade han.
»Det ska jag», kom svaret obarmhärtigt snabbt. »Den
som tror sej kunna rida för rusthållet, får ta’ makten.»
Betulanders huvud vaggade ledlöst av och an. Han
var fullständigt slagen, och han erkände det genom
sin undergivenhet.
»Herre gud», stammade han, »herre gud...»
»Sitt inte där å åma dej», sade Valdemar med kärv
vänlighet. »Morska upp dej å gör nå’nting i stället,
vet jag.»
»Gör jag inte någe’», protesterade fadern. »Jag
som natt å dag...»
»Det där struntplocket ä väl ingenting. Det har
aldrig gett bröd i huset, å så vitt jag vet, har ingen
av dom där herrarna, du skrivit till, sagt så mycke’
som tack å heder en gång.»
Med en slö, nästan virrig nick stapplade fadern in,
och utifrån hörde sonen honom låsa dörren i dubbla
slag. Fönstren, som stått öppna, stängdes också.
»Han tror visst, att vi tänker göra kalas på hans
skräp», sade Valdemar till modern.
»Va’ du än tar dej till, pojke, rör aldrig
samlingarna !»
»Det har jag inte tänkt. Sån’t där kan ju vara bra
att roga sej med om söndagarna å på lediga stunder.
Men någe’ för en karl ä det inte.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
