Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sonen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
112
Men Betulander stod dödligt skrämd mitt i rummet
och stirrade. Det grämde honom att höra sitt
livsverk underkännas och det just av den, som var
närmast att fortsätta det. Den missräkningen var dock
snart glömd för en huvudlös fruktan, att ett attentat
skulle begås mot det han värderade högst av allt.
Trött och slagen stod han där, en liten mager
hopsjunken stackare, kämpande mot gråten, som rev och
slet i strupen.
Ute på backen sade Valdemar just till modern.
»Nej, här måste ta’ mej sjutton bli en annan
ordning !»
»Herre gud!» suckade modern och såg beundrande
på den solbrände, kraftfulle gossen. Så blev hon
tvekande och försagd inför den uppgift, han tagit på sig.
»Inte kan väl du, som är bara pojken ... Otn du ändå
hade gått å läst för prästen ...»
»Det gör jag i vinter», svarade Valdemar tryggt.
»Å, i morron skaffar jag mej någe’ jobb, va’ som
helst...» Han kastade huvudet bakåt och gick för
att i ensamheten tänka över sin ställning. Han kände
sig ha vuxit, och han ville vara självständig.
Nästa morgon stod Valdemar utanför bröderna
östermans gamla stuga och väntade. Bernhard kom
ut på trappan och sneglade förargad bort till honom.
»Morjens!» nickade Valdemar.
»Goddag på dej!» ljöd det buttra svaret.
»Hör’u Bernhard, jag tänkte fråga dej ...»
»När hin drack vi duskål?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
