Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sonen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
116
skadeglatt. Han kunde ej glömma sitt svidande
nederlag, och han lurade blott på det ögonblick, då han
med ett hånskratt skulle få utbrista: »Va’ var det
jag sa’ ?» Under tiden stängde han sig inne i sitt rum,
ordnade sina växter och insekter, läste och grubblade.
Men det föreföll ej, som om Valdemar skulle tröttna.
I snickarboden stodo redan tre fjärdingar, två
innehållande strömming och en torsk. Veden var även
hemforslad och ordentligt uppstaplad vid stuggaveln.
Och var gång sonen fört något till huset, gick han
av och an utanför faderns fönster, visslande och
rökande en gammal pipa, som han fått av Bernhard.
Betulander tyckte, att han aldrig hört något så
skärande gällt som dessa visslingar. De berörde hans
nerver som käppslängar, och ibland funderade han på
att springa ut och förbjuda oljudet. Men så ofta det
föll honom in, kom en ny tanke och hejdade. Det var
inte längre en pojkvasker, gentemot vilken han skulle
göra sin faderliga myndighet gällande, det var en
man med en mans vilja och krafter. Betulander
förstod ej, vad det var som i ett steg förvandlat sonen,
och slutade alltid med att känna rädsla. Han vågade
ej utsätta sig för ett nytt nederlag. Därmed låste han
dörren i dubbla slag om sig och satt därinne, bruten
och söndergrubblad.
Till slut insåg han, att detta ej längre dög. Han
försökte tänka ut det minst förödmjukande sättet att
komma ur sin belägenhet. När han funderat därpå
en tid, sade han med ett matt flin:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
