Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sonen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
121
som inte känner namnen på hälften så många växter
som jag, å dom lever fint på det. Å det finns folk,
som inte kan nå’nting... inte nå’nting, å dom ä rika
å har det bra på alla sätt. Men jag, som känner
varenda liten ört å alla våra insekter, jag ska gå här å
slå ihop svinstior å avträden åt snåla bönder. Det ä
så tokigt, som det gärna kan vara.»
»Har du tänkt allt det där?» sade Valdemar och
gjorde stora ögon.
»Så’nt behöver man inte tänka, det kommer ändå.
Å om man fäktar allri så, blir man inte fri från’et.
Det ä lika efterhängset som ohyra.»
»Då ska du inte tänka på’t», avgjorde sonen. Han
kände samma kväljande obehag som inför moderns ord
en gång, och en instinktlik fruktan manade honom att
hålla det nya på avstånd.
Betulander sneglade på honom från sidan. Så sade
han tungsint och grumligt:
»En vacker dag ä du också inne i’et. Å sen sitter
du fast. Hur var det för rexten, skulle du inte göra
en uppfinning, va’? Var ä båten, du ville bygga? Jag
hörde’t väl. Nog för du kunde bygga en båt alltid.
Men du har inte tid. Du ska släpa å påta i jorden,
å du ska sträva för födan. Du ä slagen till slant, du
som jag.
»Anfäkta», svor Valdemar till, »varför skulle du
säja det där?»
Betulander log nästan fjolligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
