Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sonen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
133
över ända, och fotogenen i den primitiva eldstaden
rann ut. Någonting bräcktes häftigt, samtidigt som
oljan antändes. I ett enda fräsande, knastrande och
surrande sjönk Valdemar med sitt verk.
Strax efteråt kom han upp till ytan och sam mitt
i os och rök mot land.
När den märkvärdiga båten förolyckades ett tiotal
famnar från land, stodo åskådarna undrande och
rädda. Men så snart Valdemar visade sig och började
simma närmare, blevo de lugnade.
»Den som sej upphöjer, han varder förnedrad»,
sade Andersson och blinkade menande mot höjden.
»Det ä då visst å sant», instämde gumman
Wester-gren, som ännu ej glömt, att Valdemar nyligen givit
hennes dotterbarn några hårdhänta slängar.
Öman brast i skratt och slog sig på knäna.
»Va’ var det jag alltid sagt», utbrast han. »De ä
sannerligen så man inte vet, om man ska skratta eller
gråta. Den där bygga en båt med maskin... har ni
sett mej flyga?» Han ömsade mullbänk och lät sedan
mässingsdosan gå laget runt.
Bröderna Österman gingo tigande uppåt backen. De
hade sett, att Valdemar kunde hjälpa sig själv. Men
bakom dem skrattade de andra högt.
»Han har inte varit litet stor i truten, den där
vettvillingen», sade Öman, styrkt av bifallet runt omkring.
»Den, som sej upphäver», sade Andersson ånyo.
»Ja, vi vet ju, hur det går.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
