Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sonen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134
Valdemar stannade ett par famnar från land och
ställde sig att trampa vatten.
»Skrattar ni?» frågade han.
»Om vi gör?» Öman flinade högre än förut. »En
kan väl inte annat.»
Valdemar blev blodröd och bröt ut i ett darrande:
»Fähundar!»
»Styr din tunga, pojke!» sade Andersson strängt.
»Jag ska styra dej, jag!» Med ett par kraftiga
sim-tag kastade Valdemar sig framåt och fick snart fast
mark under fötterna. Han halkade på de hala stenarna,
snavade och föll omkull under sina brådskande försök
att fort hinna upp på stranden. Det framkallade nya
skrattsalvor men eggade också Valdemar att rusa
vidare. Så fort han stod stadigt igen, styrde han kurs
mot Öman.
»Flinar du, din sjutusan!» Det första slaget
träffade mitt på munnen, och innan den långsamme Öman
hunnit intaga försvarsposition, hade ett par örfilar
kommit hans trumhinnor att vibrera.
Men nu var Öman äntligen färdig. Med handen
hårt knuten kring mässingsdosan avancerade han i
sin ordning.
Det föreföll, som om Valdemar hade ämnat invänta
angreppet, men just då Öman höjde handen kastade
han sig med ett språng åt sidan och kom därvid i
Anderssons närhet. En viftning i luften var
tillräcklig för att denne skulle taga till fötter. Valdemar
satte efter honom ett stycke, men snart hade han öman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
