Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sonen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
137
ä så mycke så, innan man ens får hugga i på allvar.
Men det blir väl höst en gång i år också.»
»Gu’ bevare oss för den!» utbrast modern.
Valdemar såg upp och lät blicken flyga kring köket.
»Jaså, jaa, så där ä det alltid. Va’ som ä bra för
en, ä rakt åt fanders för en annan.» —
Nästa gång Valdemar besökte ön, var han mager
och blek.
»Du ä väl inte sjuk?» frågade modern ängsligt.
»Neej då. Jag har aldrig känt mej så pigg som nu.
Ingenjörn håller på med en ny maskin, å jag
hant-langar åt honom. Vi har disputerat lite’ om en svängel,
som han satt dit. Jag säjer, att den ä onödig, men
han bara skrattar åt mej. Nåja, till hösten har vi
klart, då ska den sättas i gång. Jag ger mej tusan
på, att svängeln skulle vara borta, men det ä ju inte
jag som råder. Ingenjören ä ett stycke uppfinnare,
ser du. Det ä pin livat att arbeta under honom. Nå,
uppfinnare ä nu inte rätta ordet. Han hittar inte på
någe’ nytt just, han bara förbättrar gamla maskiner.
Men det ä inte heller så tokigt. När jag fått lära, va’
jag behöver, ska jag bräcka dom där fina herrarna
över lag. Bara det inte gick så långsamt! Å så ska
det vara allt möjligt annat. Tror du det ä något
särskilt livat å stå på verkstan å fila å fila hela dagarna
för att få mat å kläder å husrum? Dom säjer, att
jag sover ibland. Inte fan, jag tänker. Emellanåt ser
jag en maskin, som klipper och formar bultar i ett
nafs. Dom smider bultarna för hand på verksta’n.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
