Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sonen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
139
Betulander mönstrade honom misstroget och reste
sig motvilligt.
»Jaså, det ä så dags.»
»Du kommer väl snart igen?» frågade modern, då
de beredde sig att gå.
»Det gör jag väl.»
»Säj säkert, Valdemar!»
»Får jag bara tid så ... annars skriver jag, förstås.»
»Lovar du att skriva?» Hon lyste upp och det
rynkiga, väderbitna ansiktet blev nära nog vackert vid
tanken på något så ovanligt som att mottaga ett brev.
»Det lovar jag dej. Adjös nu!»
Far och son gjorde sällskap. De tego bägge, tills
de fingo ångbåtsbryggan i sikte, då sade Valdemar.
»Jag får så mycke’ att sköta nu, att jag nog inte
hinner hit före vintern.» Fadern såg åt sidan för att
slippa möta hans blick. »Du har börjat supa igen,
hörde jag.»
Betulander hade väntat det. Hans ögon flackade åt
sidorna, och slutligen kom det med ett matt flin:
»En ska inte försöka lära gamla hundar sitta.»
»Nä-nej. Jag bryr mig inte häller om att försöka.
Men så mycke ska du veta, att petar du med ett finger
åt gumman, kommer jag hit, om det också satt
femton spjäll i vägen. Å då kan det gå illa för dej.»
Betulander stod som en bannad skolpojke. Han
funderade ett ögonblick på att antaga en förolämpad
min, men slog det ur hågen och försökte muta med
att behandla sonen som en jämlike.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
