Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sonen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
143
satte glasögonen omständigt till rätta och började
skolmästaraktigt :
»Herr Betulander! — Du, det ä inte Valdemar som
skrivit det. Jag tyckte väl också, att stilen var för bra.»
»Nå, men så läs då!»
»Det ä till mej, sir du. Det ä väl affärer... om
växter eller så’nt.»
»Asch, ingenting annat!» Hustrun hade förlorat
allt intresse för brevet, när det ej skrivits av
Valdemar. Hon reste sig och gick.
En stund senare kom Betulander ut i köket till henne.
»Herre gud, det ä om Valdemar», stammade han
andfådd. »Pojken ... oj oj oj...» Betulander brast
i gråt och snyftade som ett barn.
»Jesus, karl, va’ ä det?»
»Här står, att han ä dö! Maskinen, sir du...»
Mor Betulander hade sjunkit ned på en stol och
gömt ansiktet i förklädet. —
Nästa morgon foro makarna in till staden. Med
stor möda letade de sig fram till Kungsholmen, gingo
vilse på de bullersamma gatorna, och lyckades
äntligen efter en oändlig rad frågor finna verkstaden, där
Valdemar arbetat. Portvakten vägrade att släppa in
dem, men av Betulanders förvirrade redogörelse,
bibringades han den föreställningen, att besökarna voro
släktingar till en bland ingenjörerna. Karlen
mumlade något om att bönder alltid voro sig lika och
öppnade en genomgång i porten. Fem minuter senare
stodo de i ett rum, där en yngre man mottog dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
