Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sonen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
150
Ack, du min Valdemar,
din blick som solen klar ...
Ack, du min Valdemar ...
Så skymdes de båda bort bakom en aspdunge på
näset. Båten backade ut från bryggan.
»
Var gång båten numera anlöper Djupnäs brygga
kommer en liten hoptorkad gumma ned och möter.
Sjaletten hänger på ryggen, så att huvudet är bart.
Hon niger, nickar till höger och vänster och frågar
styrmannen, som lämnar tidningarna och posten.
»Ä det någe’ brev i dag?»
»Nej, mor Betulander, inte i dag heller.»
»Då har jag det i morron. Han lovade så säkert
att skriva så...» Hon nickar och niger och går igen,
nynnande en entonig melodi.
Djupnäsborna äro vana vid henne, och
sommargästerna, som äntligen upptäckt ön och letat sig väg
dit ut, ha även de hunnit sätta sig in i hennes
egenheter. De veta, att hon två gånger i veckan springer
över ön till bryggan vid dess sydsida för att höra, om
ej något brev till henne av misstag hamnat där. Hon
får aldrig sitt brev, men blir det oaktat icke
nedslagen.
»Då har jag det i morron», svarar hon och skyndar
bort, gnolande sin visa. Det är omöjligt att höra texten,
när hon halvspringer utåt vägarna. Men hemma på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
