Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - August Karlssons korta äktenskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164
»Ja, va’ ska en säja?»
»Nänej, det ä inte gott att veta. Annars hade jag
tänkt mej, att du å Kristin skulle giftas nu.»
August släppte yxan, som han stött mot en nyss
fälld björk bredvid sig.
»Vill farbror det då!» utropade han glad.
Andersson märkte, att hans glädje hade en bakslug
klang och såg åt sidan.
»Annars stod jag väl inte här», sade han lent. Och
då Augusts ögon erhöllo ett uttryck, som om dess
ägare knappt vågat tro på sin lycka, fortfor han
högtidligt : »Vad Gud haver förenat, skola människor
icke åtskilja.»
August skrattade och gnuggade sina händer.
Andersson bibehöll alltjämt sin vänliga min.
»Det ä gjort med beräkning», tänkte han. »Jojo,
enda dottern å en stor gård att ärva, det passar dorn
där, som ä sex syskon å har sämsta jorden på hela ön.
Men vi har inte sett utgången än», tröstade han sig.
»Ja», sade han högt och stämman darrade av rörelse,
»för min del menar jag, att det är bäst å klämma till
med ens.»
August småskrattade alltjämt. Han såg åt sidan
liksom för att speja efter fadern och bröderna och
Andersson, som noga gav akt på honom, styrktes i
sin förmodan, att hela familjen Karlsson kände äldsta
sonens hemlighet. Men ju mer hans inre uppreste sig
mot giftermålet, desto blidare blev hans leende.
»Ä vi överens då?» sporde han.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
