Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - August Karlssons korta äktenskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
180
du jämt å samt mitt framför mej råkar du kanske i
olycka, du med.»
»Jesses, jag gör inte annat än springer undan.»
Andersson betraktade sin måg med en blick, som
denne ej förmådde tyda.
»Du ska inte prata A’gust», sade han slutligen, »du
ska göra som jag säjer. — Nu dricker vi väl kaffe
å sen går vi till skogs.»
Kaffet dracks under tystnad och med hemlig
tillfredsställelse såg Andersson, att Augusts hand
darrade, då han fyllde på i sin kopp.
»Borde en inte höra efter, hur Kristin har det
först?» frågade August sakta.
»Hon sover», viskade Andersson. »Jag såg nyss
inom till henne. Å ungen mår som en prins. Hör du,
August, du har allt mycke’ att tacka den pojken för du.»
»Det vete tusan, om en ska tro ...»
»Hut, svär du under mitt tak! Vakta dej för slik
synd!» Geväret, som Andersson hela tiden hållit i
högra handen, fälldes oväntat framåt och pekade med
mynningen mot Augusts haka.
»Ta bort bössan!» skrek svärsonen.
»Asch, den ä inte laddad, vet jag.»
»Ä det säkert, det?» August såg skyggt på
Andersson och när han mötte ett par kalla ögon med
glas-hård glans, föll han till föga och lovade att aldrig
svära mer.
Andersson smålog tvivlande men låtsade tro. Ge-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
