Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - August Karlssons korta äktenskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
196
»Va’ en håle står nu på?»
»Låt mej slippa säj’at!» bad Andersson. »Men som
det nu ä, har det aldrig varit. Vet ni pojkar, jag är
desperat. Här blir någe’ galet av, så mycket ä visst
å säkert. Alexander, du har starkt hemma, låna mej
en liter!»
»Hå hå, hur går det då med nykterheten?»
»När allt ska spolieras ä det inte lönt att hålla på
den heller. Ta hit buteljen bara! Jag ska ordentligt
betala igen samma sort, när båten börjar gå, så en
får bud till sta’n.»
Bröderna växlade en lång blick. Anderssons tårar
lika mycket som hans begäran övertygade dem, att
något sorgligt inträffat. Deras tankar flögo till August
Karlsson och hårda ord brände deras tungor.
»Den hålen har väl inte slagit Kristin?» frågade
Bernhard och knöt händerna.
»Om det bara vore det ändå», snyftade Andersson
och undvek att ge ett direkt svar.
»Så säj då, va’ de ä!»
»Nej, jag vill inte, det ä för otäckt.» Andersson
föll ned på en stol och satt en stund dystert stirrande
framför sig.
Alexander gick bort till ett hörnskåp och tog en
butelj sägande:
»Ä det så, att han prompt behöver lite starkt, ska
inte jag hindra.»
Buteljen överlämnades och hamnade i Anderssons
ena rockficka. Därpå försjönk mottagaren ånyo i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
