Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - August Karlssons korta äktenskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
212
»Angår det dej ?» snäste August och styrde kosan
mot höjden, där bröderna östermans stugor lågo.
Bernhard hade sett honom komma och gick ut.
»Inte för jag mente något särskilt, när jag sa det»,
började han, »men nog är det bäst för både dej å
Kristin, att ni skiljs åt.»
August svängde runt och skyndade hemåt. Känslan
av att vara omringad på alla sidor pinade honom ånyo.
Hans mod från gårdagen smälte som en smörklick,
tappad på en uppvärmd spisel, och han erfor en
besynnerlig lust att gråta. Han insåg, att det inte längre
var han, som önskade skilsmässa, det var svärfadern.
Och när denne ville det, nödgades han böja sig. August
drev några timmar omkring på gärdena, liksom för
att taga avsked av den gård, han en kort tid trott sig
skola besitta. Så släntrade han vidare och satt vid
middagstiden hos föräldrarna.
»Ja, nu ä det så, att Kristin å jag ska skiljas»,
upplyste han efter en stunds prat om likgiltiga ämnen.
»Jo, nu blir det så i alla fall», fortfor August, innan
modern hunnit invända något. »A så gott ä det, för
annars går jag åt. Nu ä frågan bara, kan ni hjälpa
mej till en Amerikabiljett?»
Föräldrarna voro ej i stånd att hjälpa, och sonen
avlägsnade sig med en gammal mans hållning.
Det var en bruten stackare, som den kvällen tog
plats vid bordet hos Andersson.
»Det är inte jag, det ä du, som sagt det»,
förklarade svärfadern högtidligt. »Jag har gjort allt, va’ jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
