Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nisse Nöjd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
231
Våren kom med friska fläktar, böljgång,
fågelkvit-ter och insektssurr, jagade undan vintern jämte allt
kvavt och osunt den bringar. Människorna i de små,
ängsligt tilltäppta stugorna fingo något fritt och
muntert över sig, de vågade storle och hojta åt nyväckta
förhoppningar eller glada drömmar, som nu skulle
förverkligas. De kommo ut i friska luften med mössorna
på svaj och skälmaktiga miner. De blevo andra
varelser, som hade något att giva och gärna också ville ge.
Den ende som ej ändrade uppförande var Nöjd Han
stod böjd och kutryggig i ladugårdens dörr,
skuggande med handen för ögonen och blinkade misstroget
mot solen. Djupnäsborna skämtade godhjärtat med
honom samt visade en klumpig välvilja. Var gång det
hände, kröp han ihop som inför ett slag och efter att
ohörbart ha mumlat ett par ord, försvann han i
ladugårdens kvava mörker. Han och mor Öman förblevo
sig lika. Hon bibehöll sin snäsiga ton och för henne
ensam fjäskade Nöjd, log inställsamt och
underdånigt och kröp lik en strykrädd hund, då han hör en
fruktad husbondes barska stämma.
Öman fann det med ens obehagligt och bad hustrun
vara vänligare när andra hörde henne, eljes gjorde det
ju ingenting. Hon svarade hårdnackat, att hon ej tålde
den snuskiga gubben, förbjöd barnen att gå in i hans
skrubb och ropade, så ofta ett tillfälle gavs, ilskna
skällsord efter honom. Nöjd log alltjämt, nickade i
takt till gnatet och bemödade sig att snabbt slinka
undan, då hon kom i hans närhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
