Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nisse Nöjd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
245
»Fattigt heller!» sade Alexander.
»Raska på då! Dröjer ni längre, bryter han sej in
å tar livet av hustru min å barna.»
»Ä han alldeles vriden?» Alexander insåg att man
borde skynda sig och gick i spetsen för tåget.
»Sakta, så att han inte hör oss», viskade Andersson,
»för då kan någon lätt få sej ett yxhugg i skallen.»
Likt indianer på krigsstråten smögo de nedåt
sluttningen. Vid storstugan gjordes ett kortare uppehåll,
och man lyssnade ut i mörkret. Då ingenting hördes,
antog man, att Nöjd gömde sig i någon vrå. Vid
lill-stugan var det lika tyst, och ett stillsamt tvivel
väcktes inom Alexander. Plötsligt förnams ett svagt men
tydligt gnisslande av en båtkätting genom stillheten.
Alla höllo andan för att icke låta minsta ljud undgå sig.
»En så fullfjädrad sju tusan», väste Öman. »Han
gör loss båten, innan han börjar. Han tänker ge sej
av genast... efteråt... Kors en så’n en!»
»Smyger vi oss dit ner, tar vi’n på bar gärning»,
viskade Andersson.
Ingen visade särskilt stark lust att gå i spetsen, tills
Alexander slutligen bekvämade sig att ta första
steget. Så snart en börjat, följde de övriga. Med alla
sinnen spända och beredda, att när som helst dela ut
ett slag, tassade karlarna mot stranden. Deras ögon
voro nu vana vid det omgivande mörkret, och de
urskilde föremålen på ett par stegs avstånd. Några
meter från ömans båtbrygga stannade de som på given
signal och spejade framför sig. Klirrandet av järn-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
