Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Havet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
273
Jo, jo, Ejderman var en bra mycket styvare karl än
han föreställt sig. Fumlandet i akterstäven hade nu
fått sin förklaring och...» Nej, hur mycket han än
grubblade över orsaker och verkningar, ändrades
ingenting i hans belägenhet. Felet var först och sist
hans eget; han skulle naturligtvis haft ögonen med
under utseglingen, och då båten drev bort från
fartyget, hade han bort övervinna sin enfaldiga stolthet
och ropat, medan tid var. Då visste han förstås inte,
varken att Ejderman släppt årorna i sjön eller bänt
loss rodret. Men det var ju strid mellan dem, och han
skulle ha kommit ihåg, att den, som inte såg upp, fick
stå sitt kast.
Joel Nord rynkade ögonbrynen och sade hårt och
fast:
»Hade jag dej här, Ejderman, skulle endera av oss
i sjön ... endera, å bli där. Du eller jag ...»
Han kände, att det var kallare. Kylan smög in
under kavajkragen vid nacken och sög ned utefter
ryggen. Armarna värkte efter den tvungna ställningen
och fötterna voro iskalla.
»Det blev jag», svarade Joel kärvt på en outtalad
fråga. Så började han undra, vad de skulle säga på
lotsstationen, när han ej kom tillbaka. Ejderman
klarade sig nog, och fartygets besättning skulle intyga,
att vad han sade var sanning. Joel log svagt och tänkte
på det underliga i att hans forna ringaktning för
rivalen nästan förvandlats till beundran. Att den andre
vågade slå igen, höjde honom, och att han tegat så
18 Ön.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
