Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Havet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
293
ny och ljusare dager. Det myndiga och tvärsäkra i
sitt sätt behöll han dock och stod hårdnackat fast vid
en uttalad mening, även om han överbevisades om dess
oriktighet.
När Joel omsider funnit, att man vid bönemötena
lyssnade till honom utan tårar och ångest, upphörde
han med förkunnandet. Han offrade några timmar på
grubbel över anledningen till, att hans ord väckte så
ringa gensvar hos åhörarna, sedan avgjorde han saken
på sitt raska sätt.
»Vår herre har tagit gåvan från mig.»
»Bevare oss väl, Joel, tror du... ?» Hustrun, till
vilken han vänt sig, såg ängsligt på honom.
»Han menar något därmed», förklarade mannen, »å
mot hans vilja går det inte att sätta sej opp. Nu slutar
jag.»
Han slutade lika tvärt som han börjat, men tog icke
sin hand från den lilla församlingen. Dess menighet
var fåtalig och vacklande, världens barn gycklade med
de troende, hotade dem till och med ibland, och ett
föredöme behövdes. Ett sådant blev Joel Nord ända till sin
levnads slut. Han vek ej en tum från vad han ansåg
vara den rätta vägen, han prutade icke och
dagtin-gade aldrig. Vid hans sida stod hustrun, trofast och
hjälpande.
Med sitt blida och eftergivna sinnelag begärde hon
icke mycket av livet. När hon vunnit en man, till
vilken hon tilläts se upp, var hon nöjd. Joel såg hennes
varma blickar, och ehuru han föraktade pjunk, var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
