Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Havet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
303
»Jag tror, det ä’ förgjort», knotade Elfrida, »men
så har jag också mångfaldiga gånger sagt honom, att
endera da’n sker en olycka med hans ruttna grejor.»
Joel såg betänksamt bort mot solen, som nyss
försvunnit bakom skogen på näset.
»Nu dröjer det inte länge, förrän vi ligga i lä på
andra sidan Brunskär», sade han.
»Den som väl vore hemma igen», fräste Elfrida.
Hon satt med vattnet över fötterna och frös, så att
tänderna skallrade.
Det var ingen konst för husbonden att avläsa
hennes tankar, och han funderade verkligen ett ögonblick
att vända. Han visste, att vid denna tid på året ökade
vinden i styrka efter solnedgången. Det skulle bli
svårt, kanske omöjligt, att få ut skötarna... Med ett
förgrymmat mummel avbröt han sin tankegång, och
stoltheten segrade. Vände han om nu, kom hela
Djupnäs att flina åt honom. Det var förstås dumt att giva
sig åstad i sådant väder, det medgav han, men när
det en gång skett och... Ja nu, just nu skulle
skötarna ut. Den nordliga vinden satte strömmingen i
rörelse, och han ämnade visa de där stugsittarna kring
viken, att han trots år och krämpor gjorde, vad de ej
vågade. Han höll rätt på Brunskärs östra udde.
En stund senare var den passerad och de lade i land
på läsidan för att taga ned masten och ordna
redskapen. Elfrida var för slö att knota och dessutom
hoppades hon snart få ro sig varm igen. Hennes
förhoppning blev uppfylld, och som sjön gick hög endast några
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
