Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Havet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
304
kabellängder söder om skäret lades skötarna nära
detsamma. Joel skakade sitt huvud däråt men nödgades
finna sig.
Just som den sista vakaren kastats ut dånade det
till i luften. Ett par snöflingor träffade vågrätt
Elfri-das ansikte, men hon hann ej reflektera däröver, innan
stormbyn var över dem. Runt omkring piskades
vattnet som av miljoner osynliga spön. Slagen föllo tätt
och utan uppehåll. Det kokade och fräste som i en
gryta och en stund hördes ingenting annat än ett dovt
surrande ljud.
Joel hade genast klart för sig, vad som skulle ske.
»Hugg i å ro!» skrek han.
Elfrida lydde strax och de årtag, med vilka hon
drev båten närmare skäret, räddade dem. När de
befunno sig ett par famnar från stranden, bröt orkanen
lös på fullt allvar. Vattnet, vars yta först piskats till
ett fräsande skum, blev plötsligt knottrigt, som om det
stelnat med en mängd små hårda knoppar på ytan.
Nästa sekund vräkte vågorna om varandra. Elfrida
och Joel arbetade bägge, jagade av en oklar
ångestkänsla. När kölen skrapade mot stenarna i botten,
kastade Joel sig, vig som en ung pojke, ur båten och
släpade den ett långt stycke uppåt land.
»Seså», pustade han andfådd. »Den här gången
slapp vi undan.»
Kring dem dånade orkanen. Ett fräsande virrvarr
av mörka böljor med vita kammar jagade förbi och
försvunno. Andra kommo i stället och ett ändlöst tåg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
