Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Havet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
305
av vilda vågor brusade vidare. På vindsidan dånade
det mot klippan som under slag av släggor, dem flitiga
händer outtröttligt förde.
»Ett tag till!» sade Joel.
Elfrida förstod att de borde draga båten högre upp.
Hon darrade av skrämsel och orkade knappt något,
men Joel, som tycktes ha fått igen sin ungdoms styrka,
släpade båten efter sig, så att den snart helt och hållet
låg på det torra. När det gjorts, gick han uppåt
skäret för att undersöka, hur det såg ut på dess andra
sida. Han tvangs att stå framåtlutad där uppe ty
vinden hotade att eljes slunga omkull honom. Det
fanns ingenting att se. Mörkret låg tjockt och
ogenomträngligt, men därur dånade släggslagen, och runt
omkring röt blåsten med långt utdragna mistlurstoner.
Joel vände om och gick ned i lä igen.
»Hm, hm», hostade han torrt. »Det ser ut, som
fick vi stanna här natten över.»
Det blev för mycket för Elfrida. Hon brast i gråt.
Förargelsen hade förut hållit henne uppe, men nu
kände hon sig fullständigt nedbruten.
»Va’ skulle vi ute å göra!» klagade hon. »Det ä’
väl inte så fasligt noga med di fattiga
strömmingsnackarna heller!»
Joel hörde henne ej. Från föregående besök på
skäret visste han, att det bland klipporna fanns en
skreva, som lämnade skydd mot blåsten. Han hade
redan insett, att de måste stanna kvar över natten.
Han fann skrevan och trevade sig in däri. Det var
20 Ön.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
