Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Havet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
318
kapitel i sträck. Hans blod strömmade livligt och hett
genom ådrorna, och hans stämma dundrade, så att de
små färgskiftande rutorna skallrade. Han kände sig
ung och dådkraftig.
I sängen låg hustrun med sammanknäppta händer.
Hennes ögon lyste och den tandlösa munnen log.
När Joel slutat läsningen, lade han ihop boken,
stödde båda nävarna därpå och riktade blicken mot
taket. Hans läppar rörde sig till en tyst bön, som dock
avslutades med en fråga.
»Ska’ inte fähundar alltid ha på käften, säj, herre?»
Han höll blicken oavvänt mot höjden och väntade
svaret. Så log han brett och nickade. »Jo, det ska’ dom,
säjer rösten i mitt hjärta. Tack för det, herre i
himmelen ! Du är en rättfärdig gud, å kommer Öman inom
räckhåll, nyper jag till. Amen!» Därpå vände han sig
mot hustrun och fortsatte. »Nu vet jag, sir du. En
ska’ inte smyga å humla, en ska’ stå för sina gärningar.»
Från den dagen var Joel Nord en annan. Han mötte
glad och trotsig varje ögonkast, svarade med ett
knipslugt blinkande eller en spefull anmärkning, då han
såg att något sades till honom. Den forna misstron,
huvudsakligen alstrad av hans dövhet, var försvunnen,
och fastän han sällan hörde, vad man yttrade,
skrattade han gott åt allt.
»Det betyder så litet, vad folk säger», upplyste han.
»Jag har vunnit frid med mej själv, å här inne hör
jag en röst, som svarar på alla frågor.» Han lade
näven på bröstet och blinkade och log. Den knotiga,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
