Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Havet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
323
»Det här ska’ jag evigt minnas», mumlade han.
»Jag hör inte vad du säjer», upplyste Joel, »å det
ä’ väl inte stort att höra, kan jag tro. Nu ger du dej
av å kommer inte igen.»
De stodo ute på förstugubron och mätte varandra
med lågande ögon. Nämndemannen såg först bort.
»Kvicka dej!» befallde Joel Nord kort.
Bolén slungade en av vrede gnistrande blick på
gubben. Därefter gick han.
När Joel vände om in, låg hustrun och bad.
»Du slog’en väl inte?» frågade hon, då hon slutat.
»Inte den här gången. Men nästa går det därhän.»
»Akta dej, Joel, det ä’ kanske inte rätt.»
»Jag hör inte vad du säger, gumman, men här inne
ropar en röst. Lyder jag den, går det illa för Bolén.»
»Jag vet inte, va’ jag ska’ tro, Joel, du ä’ inte mer
sådan du varit, å jag ä’ så trött, så jag inte orkar
tänka.»
Inte heller nu hörde mannen hennes ord. Och som
han alltid plägade i tvistiga fall, tog han fram bibeln
och började läsa för att hämta styrka och vägledning
därur. Då han läst ett kapitel vände han sig mot
hustrun. Hon låg med slutna ögon och händerna
hopknäppta över det insjunkna bröstet. Hon var blekare
än vanligt och tycktes sova. Joel gick ut i solskenet på
backen, han ville ej störa henne.
Vid middagstiden upptäckte Elfrida att matmodern
var död. Den gamla hade slumrat in i en lugn,
drömlös sömn, varur hon aldrig skulle vakna. Ett vänligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
