Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Havet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
325
nåde vid graven. Inför kända och okända steg Joel
fram och vittnade om hustrun, sedan jordfästningen
förrättats.
Det lär ha varit en ståtlig syn, då åttioåringen,
ledbruten och knotig, steg upp på jordhögen och talade.
Det långa, isgrå håret och skägget fladdrade kring hans
huvud, och den magra gestalten darrade, men orden
sprungo lättfotade och klangfulla över hans läppar.
Det var den forne Joel Nord, som vaknat efter många
års dvala. Sist av allt sade han, pekande på Elfridas
flicka:
>Å nu gör jag för alla veterligt, att hon, som här
står, ä’ min dotter. Gud hjälpe mig sedan för vad
ont å oriktigt jag gjort!»
Under hemfärden vände gamle Joel sig till
Bernhard österman och sade:
»Jag kommer inte att vila i vigd jord, jag.»
»Hå hå, varför det då ? Vi ska’ väl alla ...»
»Nä’, jag hör till sjön jag. Det var en gång för
länge sedan, den höll på att ta mej. Rösten här inne
säger allt emellan: dit hör du, dit ska du. Å nu vet
jag. Sir du, gosse, det ä’ gott att veta sin väg. Då
blir allting lättare.»
»Akta sej för sjön, vet jag», inföll Bernhard. Han
satt och tänkte på det vackra i att två gamla
människor varit så innerligt fästade vid varandra, att den
ene av sorg över den andras bortgång talade dylika
ord, som de han nyss hört.
Gamle Joel log inåtvänt och fortfor:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
