Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hindra förmannen, men denne vräkte undan karlen och dök
ned i de uppvältrande ångmolnen, ropande:
— Det finns någon kvar där nere.
Orkanen tilltog i styrka. Den tycktes ana, att skeppet
blifvit såradt i den ojämna striden och angrep det
samtidigt från alla sidor. Lovarts reling bräcktes från stäfven
till mellandäck, två räddningsbåtar spolades öfver bord och
en matros släpades med benen brutna in till doktorn, som
hade full sysselsättning med att dela ut styrkande droppar
till likbleka män och af rädsla halfgalna kvinnor. Tre
timmar efter stormens början gjorde propellern sitt sista
slag. »The Eagle» dref redlös för vind och vågor.
Men just då började också passagerarne lugna sig
något. Deras fruktan hade varit för stor att räcka länge,
och när ingenting mer hände, betraktade de hvarandra med
litet gladare blickar. Efter otroligt arbete och sedan två
man blåst öfver bord, lyckades man få stormseglen
tillsatta. Ett par passagerare hurrade, då de modiga gastarne
äntrade ned från sitt farliga företag och på mellandäck
gjordes ett par svaga försök att inleda ett samtal.
Under tiden rusade fartyget med svindlande fart rätt
söderut. Passagerarne hunno knappt tänka på annat än
att hålla sig fast, där de stodo eller sutto, officerare och
besättning med ögonen inflammerade af saltskum gjorde
allt hvad göras kunde. I maskinrummet arbetade ingeniörer
och eldare oförtrutet på att täta den skadade pannan och
under tiden dref »The Eagle» endast stöttad af sina
stormsegel vidare öfver det upprörda hafvet. Den gamle prästen
hade slutat bedja, när hans ord ej längre hördes för
vindens dån; i stället hade han tagit upp en psalm, i hvilken
män, kvinnor och barn instämde. Emellanåt stego tonerna
mot höjden och öfverröstade stormens hvinande, så högg
den tvärt af melodien och dess tjut vrålade en hemsk refräng.
Men människorna funno tröst i att höra sina svaga stämmor,
de glömde faran och sin egen rädsla.
En hel dag fortfor detta kringdrifvande på det
upprörda hafvet och natten föll in med mörker och mist.
— Det är nog flera än vi ute i det här vädret, röt
kaptenen och på hans befallning tändes alla lyktor ombord.
På att sofva tänkte ingen, ehuru de flestas lemmar
värkte af trötthet. Under mellandäcket höllo andra och
tredje klassens passagerare sig samlade kring den katolske
prästen, som outtröttlig bad och sjöng. Pastor Morris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
