Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Här finns gin, skrek en drucken matros och rullade
ett fat brännvin framför sig.
En flock karlar störtade skränande mot honom, botten
slogs ur fatet och en svartmuskig sjöman dök med hela
hufvudet ned i brännvinet. Det blef ett vildt tumult med
svordomar och hurrarop, det föreföll, som om männen endast
sträfvat efter att så fort ske kunde blifva rusiga.
Oredan trotsade all beskrifning. Den hufvudlösa rädsla,
som på nytt gripit omkring sig, slungade allt i ett formlöst
kaos, plånade ut individens viljekraft och tankeförmåga,
gjorde hvar och en med namnet människa till någonting
underordnadt, betydelselöst, som tvingades att blindt följa
med eller trampas ned. Allt det onda och dåliga i hvarje
natur drefs som af en plötslig inre eruption ohöljdt fram
i ljuset och uselheten firade under själfbevarelsedriftens
mask en fasansfull orgie. De som redan beredt sig på
döden och lofvat sig att modigt se sitt öde i ögonen ända
till slutet, glömde föresatsen och sig själfva, de släpades
med, jagade af den ursinniga skräck, som blixtsnabbt skapat
om dem till vilda djur, hvilka blott önskade bitas, slå och
rifva.
Då hördes oväntadt ett dånande maningsrop under
kommandobryggan.
— Låtom oss bedja!
Stående på ett par lådor syntes den gamle prästen
högt öfver den larmande massan.
— Låtom oss bedja! sade han för andra gången.
De höjda händerna sänktes långsamt, de gapande
munnarne sväljde den hädelse, de ämnade slunga ut, och
hopen tystnade, kufvad af det underligt stora i gubbens
djärfhet att befalla öfver dem, som icke ens fartygets befäl
förmådde hejda. Och det låg äfven något ovanligt i den
gamles uppträdande. Den fattige landtprästen, som följt
sin okunniga församling på väg till ett främmande land,
därför att potatisskörden slagit fel hemma i Irland och
som likt ett barn vandrat fram sextio långa år utan att
förstå något af världen, växte den sista timmen af sitt lif
till en hjälte. Hans brinnande tro gaf honom styrka att
glömma det närvarande för ett kommande, af hvilket han
hoppades allt.
Det ursinniga larmet förbyttes i stel undran och kom
den hastigt inträdande tystnaden att kännas dubbelt hemsk
och tryckande. Och när han började tala verkade den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
