Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
röst och en annan, litet lugnare, svarade brådskande. —
En mer eller mindre betyder ingenting. Skynda er, karlar,
innan några fler hinna hit!
Miss Elisabeth märkte ett par våldsamma krängningar,
kände saltskum i sitt ansikte och så skrek någon
triumferande:
— Bär af!
I detsamma gick solen upp. Ett flammande rödt klot,
som ibland skymdes bort af en vågtopp, för att sedan så
mycket klarare belysa nattens förödelse, höide sig i
allvarligt majestät.
Utan att ännu fatta det minsta såg miss Elisabeth sig
häpen omkring och fann, att hon låg på botten i en båt
bland ett halft dussin män, hvilka af alla krafter arbetade
att komma så långt som möjligt från ångaren med den
jolle, som stulits från de nödställda.
Till tre fjärdedelar sjunken gungade »The Eagle» tio
famnar från dem och den vilda kampen, som endast
påskyndade undergången, rasade lika häftig på dess fördäck,
hvilket redan befann sig i jämnhöjd med vattenytan.
— Det var min själ i sista minuten, sade en af
männen, hvilka ägde nog mod att yttra sig i denna stund.
En efter en upphörde de andra att ro och blickade
tillbaka mot fartyget, som redlöst vacklade hit och dit. Ett
par skarpa ögon om bord upptäckte i morgongryningen
jollen, som sträfvade utåt på hafvet, och en kör af
smädelser ljöd bakom de flyende.
— Sådana hundar, knotade en grof basröst — hällre
än de unna oss ett par timmars längre lif, skälla de för
att vi inte frivilligt göra dem sällskap till botten.
— Hal ut!
Männen lutade sig öfver årorna och jollen dansade
fram mot det, de hoppades vara räddningen.
Men bakom dem sjönk »The Eagle» långsamt och
obevekligt. På kommandobryggan syntes kaptenen och fyra
officerare med blottade hufvuden stirrande rakt fram mot
solen, som obarmhärtigt sade dem, hur oåterkalleligt de
voro förlorade nu, när stormen upphört, och på fördäck
krälade en hop dömda människor kring den gamle prästen,
som alltjämt stod upprätt och bad. — Då reste sig plötsligt
stäfven högt upp, medan aktern gräfde ned sig i böljorna.
Ändtligen lyckades miss Elisabeth sluta ögonen, men
blott för att genast öppna dem på nytt. Hon stirrade, så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
