Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— det ä’ svårt, förstår sig, men nu har det en gång skett
å’ kan inte ändras.
Miss Elisabeth tvingade sig att svälja tårarne, satte
sig upprätt på båtens botten och frågade, ehuru hon på
förhand kände svaret:
— Är ingen... ingen mer än vi räddad?
Mannen vände sig tvärt om, så att hon ej såg mer än
hans solbrända nacke och det brunröda håret under mössan.
Hon tog hans envisa tigande för hvad det skulle vara:
ett nej, och hon märkte, hur gråten på nytt steg upp inom
henne. Då mindes hon hastigt, att just han var hennes
räddare, ifall detta var räddningen, och sade sakta, nästan
blygt:
— Förlåt mig, jag har ännu inte tackat er. Ni hjälpte
mig...
— Just ingenting att tacka för, afbröt han vresigt och
utan att vända sig om.
Miss Elisabeth såg frågande på hans breda rygg.
Öfver hans tvärhet kände hon sig ej stött, ty hon anade,
att hennes ord ej voro dess orsak. Och med ens föll en
kväljande ångest öfver henne. Hvarför sutto männen som
fastspikade vid sina platser, hvarför sade ingen af dem ett
ord? Hon sjönk i dåsig trötthet tillbaka mot stäfven och
allt hvad hon fann på att göra, var att förundra sig öfver,
hur hvarje den minsta obetydlighet denna besynnerliga dag
tog så oerhördt lång tid. Gjorde männen en rörelse, och
det inträffade blott sällan, skedde det så egendomligt säfligt
samt med lurande blickar på kamraterna, som om hvar
och en fruktat en tillrättavisning därför. Och hennes egna
tankar kröpo så snigelartadt sakta och kräfde så otroliga
ansträngningar för att kunna ordnas till ett helt. Och
värst af allt fann hon det vara, att tiden stod stilla, som
hade det varit en evighet till dagens slut. Hon visste
alls icke, hvarför hon längtade efter detta slut och efter
mörkret, som sedan skulle hölja dem. Hon endast längtade.
Och solen höjde sitt gyllene klot ur hafvet, tills dess
strålar föllo lodräta och brände becket ur jollens nåtar och
gjorde plankorna så heta, att ingen vågade lägga sin
blottade hand på dem.
— Det ä’ alltid så här, sade matrosen framför henne
— efter storm blir hettan dubbelt starkare. — Orden kommo
trögt och grumligt liksom sökande hvarandra och de sista
hviskades ohörbara fram.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
