Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De öfrige rörde sig knappt. Det gjorde dem ej
gladare till sinnes, att någon sökt gifva uttryck åt en del af
allas tankar. Med gapande munnar och flämtande bröst
hängde de parvis öfver tofterna, utan förmåga att åtrå
annat än det enda, som det var dem omöjligt att erhålla:
vatten. Och så långt ögat nådde, ifall de velat höja blicken,
omgåfvos de af ingenting annat än vatten.
Miss Elisabeth greps af den tryckande beklämningen.
Hvad var det, hvad var det? Hon stirrade på männens
krökta ryggar för att finna ett svar, så lät non blicken
glida till stewarten, den ende, som höll ansiktet vändt mot
henne. Han hade för länge sedan släppt rorkulten, som
det var hans åliggande att sköta, ocn hans drag
återspeglade intet annat än hopplös förtviflan. Men i hans
ögonvrår trodde miss Elisabeth sig se, hur en otäck tanke,
som hans utmattade hjärna ännu ej hunnit bringa till
klarhet, lurade.
Hon vände sig skrämd däraf från honom till de andra.
Deras ansikten såg hon ej, men kände likväl igen ett par
af dem. På aktersta toften satt en lång, välväxt skotte,
hvars gula helskägg böljade långt ned på bröstet och
omgaf ansiktet som med en metallglänsande infattning. Bakom
honom, närmare henne, flåsade en axelbred irländare och
närmast fören halflåg mot relingen hennes räddare, som
hon visste hette Lind. Alla höllo sig stilla som döda och
utom en eller annan stönande suck hördes ej ett ljud.
Plötsligt, det var ungefär vid middagstiden, började
en man visa sig orolig. Han sträckte benen ifrån sig,
viftade med händerna som mot en kär vän och skrattade
emellanåt dämpadt.
— Sitt stilla! knotade hans sidokamrat.
Karlen hörde honom ej. Med ett vänligt grin smekte
han relingen bredvid sig. Sedan började han å nyo skratta,
reste sig, satte sig åter, steg upp, föll ned igen ett dussin
gånger å rad. Och hela tiden skrattade han tyst och mjukt
likt ett barn, som roar sig med en munter lek.
— Sitt stilla, Fred! sade kamraten för andra gången.
Karlen sjönk ihop på loften och satt utan att röra en
lem, med undantag af högra handen, hvilken med en
automats noggrannhet höjdes till hufvudet för att regelbundet
hvarje gång slita loss några dussin hårstrån. Och hela
tiden denna smärtsamma operation varade, log han vänligt
och blidt som mot en osynlig vän framför sig. Först när
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
