- Project Runeberg -  Paradiset /
37

(1907) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

komma från bottnen af en djup brunn. — Kan undra, hvem
som blir den näste?

Och tystnaden sänkte sig åter blytungt skrämmande
öfver männen och kväfde i ett järngrepp kring deras strupar
de snyftningar, som ville tränga upp och gifva deras ångest
luft. Och under tiden brände middagssolen, så att
trävirket kändes glödhett under dem.

— — —

I aktern rådslogo stewarten och skotten hviskande
med hvarandra. Den ene yrkade ifrigt på något, till hvilket
den andre lika ihärdigt sade nej.

— Nå, så ger jag dig f-n! skrek stewarten slutligen
och reste sig med en kraftig knyck upprätt. Han hade
fattat sitt beslut. — Gossar, det här går inte längre,
började han vänd mot fören. Därpå stannade han, drog ett
djupt andedrag, spottade öfver relingen och fortsatte, ehuru
hans försök att gifva stämman en barsk klang, alldeles
misslyckades. — Vi ä’ redan inne på sjätte dygnet, utan
vatten, utan en skorpa att bita i, inte ens en bit tobak
finns... i morgon blir det för sent. Ä’ det... ä’ det —
rösten sjönk till en hes hviskning — någon, som anmäler
sig frivilligt?

När ingen svarade på fem minuter, tillade han:

— Vi ä’ åtta...

— Kvinnan räknas inte, afbröt Lind kärft.

— Nå, henne ä’ det heller inte mycket med. Sju då...

Samma envisa, buttra tystnad.

— Ska’ vi... ska’ vi dra’ lott? — han kastade sig
ned på aktertoften utan att invänta något svar.

— I kväll... när det blifvit mörkt, sade skotten dystert.

— — —

Liksom på ett ofantligt långt afstånd hade miss
Elisabeth hört orden, utan att förstå dem. På sin gamla plats
längst framme i fören, låg hon orörlig som de andra och
stirrade på en hvit kvist i träet bredvid sig. Ett helt dygn
hade hon halfsofvande och själsfrånvarande gjort detsamma,
utan hvarken vilja eller styrka att ändra läge. Enda
återstoden af hennes tankeförmåga, det lilla hunger, törst och
utmattning lämnat kvar innanför en hufvudskål, som
kändes tom och öde som en öken, när kroppskrafter och
själsförmögenheter brändes upp af solen eller kyldes bort under
nattens, mist, koncentrerade sig envist kring kvisten i
plankan. Den blef en gammal bekant, antog alla möjliga

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 04:51:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/gjparadis/0037.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free