Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
timme... en half... barmhärtighet... en minut... en
mi...!
— Alla på en gång. Ett... två... tre!
Jollen vaggade och krängde under häftiga rörelser,
tramp af tunga fötter förnams mot dess plankor, häftiga,
vrålande andedrag, men icke ett enda rop.
Miss Elisabeth hade vaknat ur sin dvala. En kort
stund låg hon och lyssnade till de af en onaturlig vrede
hemskt klingande rösterna, som samtidigt stötte fram dessa
obegripliga meningar. Hon samlade sina krafter och
hasade sig mot sidoborden, så att hon kom i sittande
ställning och ordnade tankarne tillräckligt för att söka fatta
något af det, som tilldrog sig bredvid henne. Hon såg fyra
karlar med dragna knifvar tränga in på en femte, som
försvarade sig mot dem. Med ens begrep hon. Hvarifrån
hon erhöll styrka denna stund, fattade hon icke, men hon
ställde sig upp med lysten glans i de inflammerade ögonen.
Hur var det, hette ej den axelbrede karlen längst fram
Pat? Jo visst.
— Skynda dig, Pat! ropade hon gällt. — Skynda dig!
— Stör dem icke! hviskade Lind bredvid henne.
— Jag är törstig och hungrig, klagade hon och stödde
sig mot hans skuldra. — Det bränner som en eld i bröstet,
det skär som med knifvar i inälfvorna, jag är hungrig...
hungrig. — Hennes ögon vidgades och underkäken tuggade
rofgirigt, som om den krossat föda.
En hand lades lätt på hennes ena arm, och skotten,
som flyttat sig från sin plats i aktern och nu satt bredvid
Lind, sade vekt:
— Se inte det, miss, det ä’ ingenting för er.
Hon förde handen till pannan och i den stirrande blicken
kom en gnista af förstånd.
— Hvad... hvad... gud! Hon föll baklänges i båten,
lam af skräck och blygsel. I denna stund af våldsam
reaktion, gjorde nerverna ändtligen tjänst, hjärnan vaknade ur
sin domning och bröt de bojor, i hvilka hungern slagit
den, hon förstod allt. Och hvad icke Linds halft baksluga
tilltal förmått, det åstadkom den andres bön. Han blygdes
å sina kamraters vägnar, medan hon, en bildad kvinna,
ty nu erinrade hon sig äfven, hvem hon var, medan hon...
hon... O gud, kunde hon ej slippa tänka... känna...
Fanns det en natt, nog mörk att dölja hennes blygsel, gafs
det en försyn, nog barmhärtig att förlåta hennes synd? —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
