Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stänkte det på sig, trädde ned armarna och grumlade upp
slammet från botten, flyttade sig några steg och började
samma lek på nytt.
Hon kröp efter honom, föll ned vid hans sida och
gjorde som han. Därpå började bägge omotiveradt skratta
som ett par uppsluppna tosingar, tills tårarne plötsligt bröto
fram i hennes ögon och hejdlöst strömmade utför kinderna.
Mannen såg först litet häpen ut, straxt därefter följde
han hennes exempel och grät, äfven han.
— Herre gud, miss, snyftade den skäggige karlen —
herre gud! Och så sade han lågt men energiskt: — Hade
jag inte rätt, miss, hva’? Vi slog oss igenom till slut.
Hennes sinnesstämning skiftade otroligt snabbt. Innan
hon gråtit ut till hälften, skrattade hon på nytt. Att hon
verkligen var räddad, låg på knä bredvid en klar, frisk bäck
och kunde doppa hela hufvudet däri, så ofta hon önskade!
— Ni låg alldeles som en död, miss, sade han litet
lugnare och fortsatte sedan att berätta. — Å’ inte var det
just något med mig heller. Jag var precis som en fisk på
torra land å’ orkade inte att röra en fena. Om man också
lofvat mig aldrig så mycket för besväret, hade jag inte
kunnat ett dugg mer. Jag trodde, att ni kolat af, miss,
för ni yrade inte längre. Jag tog i med ett »fader vår»,
för jag tänkte som så: nu är det allt ute med dig också,
Kalle Lind. Ja, å’ så bad jag så godt jag kom ihåg. Just
som jag kommit till vårt dagliga bröd, tittade iag upp å’
märkte som en blå rand rätt förut. — Han hade talat på
hamnstädernas fula matrosengelska skämd af slanguttryck
från kojerna för om masten, men i hennes öron ljödo orden
som den härligaste symfoni.
— Vidare, flämtade hon och stödde hufvudet mot
händerna för att icke endast höra utan äfven se honom tala.
— Det var som om himmeln öppnat sig, fortfor han,
glad öfver hennes spända intresse — å’ gud fader själf
vinkat åt mig. Jag höll på att mista sansen af glädje,
för det var min själ inte mer än två, högst tre mil dit bort.
Men då tänkte jag: kafvar du dig inte dit nu, så ä’ det
allt god natt med dig, Kalle. Å’ jag fick fatt i årorna,
miss, å’ rodde. Herre gud så jag rodde! Jag såg mig inte
om mer än ett par gånger, jag bara rodde å’ rodde. Undrar
just om Simson verkligen var så mycket att hurra för!
Hade han varit lika svulten som jag, hade han nog rott
så lagom. Men just då var jag stark som en björn, miss,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
