Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lemmarne från sig, gäspade och gnuggade ögonen. Till en
början hade han ytterst svårt att fatta, hvar han befann
sig och blinkade sömndrucken mot solen. Han ref sig
yrvaken i sitt tofviga hår, gäspade än en gång och sade
undrande.
— Bränningar. — Hans blick sökte förklaringen till
den enformiga tonbildningen, som en mild morgonvind
outtröttligt bar det till hans öron, och när han reste sig,
kom han med ens ihåg allt. Dragen blefvo allvarliga och
lutad mot jollens reling såg han sig med tydlig fruktan
i ögonen omkring. Hans af sjömanslifvet skärpta sinnen
funno genast lösningen, och som om han konstaterat ett
obestridligt faktum — som det ju ock var — upprepade
han sitt nyss förut helt mekaniskt fällda yttrande. —
Bränningar.
Lind stod en lång stund nästan bedöfvad och väntade
att få höra en ny ton spela in i jättekonserten, som hafvet
utförde obekymrad om ifall åhörare funnos eller ej. Men
ingenting annat än det oafbrutna dånet förnams och en
beklämmande känsla lade sig öfver hans själ och kom
honom att känna sig så bedröfligt liten, att han velat gråta
åt sig själf.
Med halft våld slet han sig från det mäktiga intrycket;
han var ju människa och som sådan böjd att öfverskatta
sig och sitt. Dessutom hade han annat att tänka på, och
hafvet i alla dess skiftande gestalter var ingenting nytt för
honom. Orolig såg han sig omkring, som om han fruktat
att göra idel obehagliga upptäckter, men efter hand jämnades
dragen ut och han nickade gillande. Allt var ungefär så,
som han väntat det, och därmed började han orientera sig
på den plats, dit ödet slungat honom.
Hans ögon famnade först en gördel af vågskvalp,
där oceanen med regelbundna mellanrum lik en sofvandes
barm lyfte sig mot korallrefven, slösade bort sin omätliga
styrka och som på lek började om och om igen, utan ifver
eller vrede, endast därför att den ägde så ofattligt mycket
kraft. När Linds ögon lupit kring hela periferien af det
cirkelsegment, de kunde omfatta, gjorde han kretsen mindre.
Innanför bränningarne var en vik med lugnvatten så
genomskinligt, att blicken nådde dess hvita botten, där brokiga
musslor lågo strödda och öfver hvilka stora fiskstim i alla
regnbågens färger kilade af och an.
Lind nickade om igen; de där skulle det nog ej blifva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
