Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Den, som aldrig haft tio pund i näfven, vet nog
hvad tusen ä’ värda.
— Äro tusen pund verkligen så mycket? frågade hon.
— Det ä’ gård å’ grund för mig. Det ä’ allt, miss.
Hon log nådigt mot honom, ty hon var lika angelägen
som han att snart komma därifrån.
Då de hunnit till udden, där Lind rest spiran, från
hvilken ena hälften af hans skjorta fladdrade, satte hon sig
i gräset. Hennes blickar gledo öfver hafvet, hvarifrån
räddningen måste komma. Hvilket jubel skulle ej stiga
upp inom henne, när röken från ångaren likt ett svart flor
flöt fram längst bort vid horisonten, växte, blef större och
till slut förmörkade hela himmeln med maskinernas
stinkande, stenkolsfyllda andedräkt. Och sedan när farten
saktades och räddningsbåten af kraftiga armar roddes öfver
vattnet, hvilken mängd af utrop, hvilka frågor att besvara.
Hon var hiältinna i en hel roman, och hjälten... han stod
skäggig ocn trasig bredvid henne. Det var ej fritt, att hon
skämdes litet för äfventyrets hjälte, som alls icke syntes
veta något om den roll, hon tilldelat honom.
Hafvet, som efter alla motgångar skulle gifva henne
äfven detta, låg lugnt och drömmande med en svag
skiftning i olivgrönt på djupet och dess blanka yta förmörkades
ibland af en vindfläkt, som kom — ingen visste hvarifrån
— och lekfullt ilade in mot ön, studsade vid åsynen af
dess hvassa klippor, men flög vidare, klöfs af vulkanen,
förenade sig åter på dess andra sida, gled hän till skogen,
trasslade in sig bland bladens och grenarnes virrvarr och
sedan med en undrande hviskning dog bort i den svala
skuggan där inne.
Miss Elisabeth tvingade sig att upphöra med
drömmerierna, återvände suckande till verkligneten, sådan den nu
var, och började betrakta den signalstång, af hvilken hon
hoppades så mycket.
— Vore det inte bättre, om ni rest den där uppe?
frågade hon och pekade mot kraterns topp.
— Har redan tänkt på saken, miss, men det går inte.
Jag var nästan ända uppe till spetsen i förra veckan, men
det finns intet fäste, den svagaste vindpust blåser omkull
stången å’ då ä’ det allt bättre att ha den här nere. Det
behöfver min själ storma duktigt för att den ska’ gå öfver
ända nu. Se bara så väl jag stöttat den på alla sidor. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
